Diakonia - Människor som förändrar världen
”Jag har fem barn, och jag vill inte ha fler. Jag har varit livrädd varje gång jag skulle föda.” Två av barnen föddes hemma. Tabitha Achieng Ogungu är glad för att hon har bidragit till att kvinnorna i trakten nu slipper föda hemma.

Tabitha i Kenya ordnade en sjukstuga

Tabitha Achieng Ogungu sprider ett sällsamt lugn omkring sig, något som liknar en gammal kvinnas vishet, trots att hon bara är 28 år. Tabitha rör sig långsamt. När hon öppnar munnen rinner orden sakta ur henne. Hennes röst är mjuk, sammetslen. Ändå finns där en enorm styrka. - Jag vet att jag har talets gåva. Och det är min plikt att använda den för att hjälpa andra, säger hon och tittar mig rakt in i ögonen.

2014-10-23 Ansvarig: Lena Hansson

Från ruckel till riktig sjukstuga

Tabitha står utanför den lilla sjukstugan i Ondong i västra Kenya. För ett par år sedan fanns här bara ett litet ruckel och en nedgången verksamhet.

- Här fanns ingen hjälp att få. Kvinnorna födde barn hemma, både mammor och barn dog, säger hon.

Sjukhuskommittén som skulle sköta driften var korrupt.

- De stoppade pengarna i egen ficka, säger Tabitha.

Började ställa frågor till de ansvariga

Tillsammans med några andra bybor som hade fått kunskap om skattesystemet och vilka rättigheter de har som medborgare, började Tabitha ställa frågor. De avsatte sjukhuskommittén och fick loss pengar till en ny sjukstuga. Idag finns en liten förlossningsavdelning och ett alldeles nytt mikroskop. Det är viktigt i en del av världen där malaria, diarréer och tyfoid kan bli livsfarliga.

- Förut fanns det ingenstans i området där kvinnor kunde föda, säger Tabitha och skakar långsamt på huvudet.

Hon har själv fött två av sina fem barn hemma, och det var en hemsk upplevelse. Därför har hon jobbat hårt för förlossningsrummet på sjukstugan.

- Jag var livrädd när jag skulle föda hemma. Jag vet ju att man kan dö, säger hon.

Kvinnorna särskilt utsatta - behöver tillgång till vård på hemmaplan

Tabitha arbetar för alla i byn, men hon brinner särskilt för kvinnors rättigheter.

- Kvinnorna här är väldigt utsatta. De är ofta dåliga på engelska och swahili. De tar sig inte in till det stora sjukhuset i stan, för de förstår inte vad doktorn säger.

Hon menar också att många män fortfarande inte vill att kvinnor ska delta i möten, de bör helst vara tysta.

- Jag har blivit inspirerad av min mamma. Hon var en fantastisk förebild och personlighet. Hon var speciell, sa alltid vad hon tyckte.

Mamman är Tabithas förebild

Tabithas mamma undervisade unga kvinnor och fick dem att stå upp för sina rättigheter.

Hon hade åtta barn att ta hand om och blev tidigt ensam. Tabitha var bara fem när hennes pappa dog. Den ekonomiska situationen var svår och Tabitha tvingades sluta skolan efter årskurs åtta.

- Men jag lärde mig läsa och skriva. Och jag läser mycket, säger hon.

Tabitha har själv fem barn, mellan 5 och 14 år. Fyra flickor och en pojke.

- Jag behandlar dem lika, jag vill att de ska få likvärdiga liv. Det ska inte spela någon roll om de är flickor eller pojkar. Som det ser ut nu kommer vi inte ha råd att låta alla studera vidare, det är vad som oroar mig mest.

Medlar vid konflikter

Tabitha och hennes man odlar majs och tobak och det ger dem en årsinkomst på drygt 5 000 kronor. Och så jobbar Tabitha extra med barnomsorg och tjänar 900 kronor om året på det. Pengarna räcker inte långt. Ändå tar Tabitha på sig en massa gratisjobb. Förutom att hon sitter i brokommittén som såg till att bron i Mapere byggdes klart, och sjukstugekommittén som såg till att sjukstugan byggdes och fungerar, är hon också kassör för sjukstugan och hon tillkallas när det blir konflikter i byn.

- Ofta gäller det landfrågor. Ibland blir det våldsamt, ibland vill folk till och med slå ihjäl varandra. Men vi sätter oss ner och pratar och vi hittar en lösning, säger hon och ler.

Även i andra tvister ombeds Tabitha medla. Till exempel när det uppstår konflikter inom familjer.

Kunskap om sina rättigheter var starten på engagemanget

Tabithas kamp mot korruptionen startade när hon blev inbjuden till ett seminarium med Diakonias samarbetsorganisation Clarion.

- Jag kände inte till vilka rättigheter man har som medborgare. Jag visste inte vilka krav jag kunde ställa. Jag trodde att det var statens pengar och att de bestämde. Men så fick jag veta att det ju faktiskt är våra pengar och jag har rätt att fråga hur de används och varför.

Även om Tabitha inte får betalt för det hon gör tycker hon att det är värdefullt.

- Jag ser ju resultatet av det jag gör och det gynnar alla, även mig. Så på så sätt blir jag belönad, säger hon och ler.