Diakonia - Människor som förändrar världen
Emiliana är en av många människor som har drabbats av klimatförändringarna i Bolivia. Genom stöd från Diakonias samarbetsorganisation Agua Sustentable har hon dock anpassat sig till de nya förutsättningarna och fått hela byns kvinnor med sig.

Fem punkter för ett rättvist klimatavtal

Idag är vi alla medvetna om att klimatförändringarna främst drabbar de fattiga. Rapporter talar om hur klimatförändringarna varje år leder till att 300 000 människor dör. Sjukdomar som malaria sprids till områden som tidigare varit förskonade och extremt väder som torka, översvämningar och stormar hotar fattiga människors överlevnad, hälsa och försörjningsmöjligheter.

2013-09-26 Ansvarig: Policyrådgivare - klimat

Att utrota fattigdomen måste gå hand i hand med klimatfrågan

Diakonias fokus i klimatfrågan är att de fattigaste, som inte dragit någon fördel av de rika ländernas nedsmutsande utveckling, nu drabbas hårdast. Den viktiga frågan är hur ett klimatavtal ska utformas för att vara rättvist.

Ett rättvist avtal måste ge de fattigaste en möjlighet att undkomma klimatförändringarnas negativa effekter och samtidigt få tillgång till förnyelsebar energi som kan lyfta dem ur fattigdomen.

Ett rättvist klimatavtal måste innehålla:

Tillräckliga utsläppsminskningar med mätbara mål: Vi måste klara målet att världens medeltemperatur inte ska öka med mer än två grader. Därför måste de rika länderna stå för en stor del av utsläppsminskningarna i enlighet med klimatkonventionens skrivning om ”gemensamt men differentierat ansvar” och klimatforskningens resultat. Om industriländerna vill följa klimatforskningens resultat och klara tvågraderstaket måste de höja sina ambitioner och ta på sig större åtaganden om utsläppsminskningar. Den mänskliga påverkan på klimatet är främst ett resultat av industriländernas utsläpp och det är de som måste visa ambition när det gäller utsläppsminskningar. Åtgärder måste även ske i de fattiga länderna, men dessa är beroende av finansiellt och teknologiskt stöd från de rika länderna. Uppföljning och mätning av utsläppsminskningar måste ske kontinuerligt och vara internationellt kontrollerbara.

Inga krav på utsläppsminskningar på fattiga länder utan bindande löften om kompensation: Forskning visar att det är industriländerna som har det absoluta största ansvaret för de skadliga växthusgaserna i atmosfären trots att det är fattiga människor i fattiga länder som drabbas mest. En klimatöverenskommelse måste ta hänsyn till fattiga människors rätt att utvecklas, därför måste fördelningen av utsläppsminskningarna vara rättvis. Även fattiga länder måste göra åtaganden om utsläppsminskningar men den avgörande frågan är vem som ska betala. Vi anser att klimatfinansiering måste ses som en form av kompensation.

Klimatfinansiering får inte tas från redan utlovade pengar till fattigdomsbekämpningen: Samtidigt som världen står inför en klimatutmaning kvarstår utmaningen att bekämpa den globala fattigdomen. Även om klimatförändringarna och fattigdomsbekämpningen hör ihop måste klimatfinansieringen vara additionell till tidigare utlovat bistånd. Fattiga människor har rätt till utveckling och deras behov av utvecklingsfinansiering kommer att vara ännu större i ett förändrat klimat. Urholkningen av svenskt och europeiskt bistånd som skett under de senaste åren kan inte fortsätta. Det är moraliskt förkastligt att använda biståndspengar för att finansiera klimatåtgärder som blivit nödvändiga på grund av de rika ländernas användning av fossila bränslen.

Långsiktig förutsägbar finansiering: Industriländerna, inklusive EU, har vid flera tillfällen högtidligt lovat att öka biståndet för att finansiera FNs plan att bekämpa fattigdomen. Redan 1968 lovade rika länder att öka biståndet till 0,7 procent av BNI, ett löfte som ännu inte infriats. Det är därför ett avgörande kriterium för klimaträttvisa att löften om klimatskadestånd inte finansieras med redan utlovat bistånd utan att det finansieras på annat sätt genom bindande åtaganden. Det finns en rad olika förslag, inklusive ett förslag om en internationell avgift på utsläpp från flyg och sjöfart. Idag är flygets och sjöfartens utsläpp oreglerade och även vid ganska måttliga kravnivåer kommer avgifter på utsläpp från flyg och sjöfart att generera årliga intäkter på 200-300 miljarder kronor per år. Därmed skulle en del av den resursöverföring till utvecklingsländerna som behövs vara möjlig. 

Klimatfinansiering genom institutioner där fattiga länder har inflytande: Kontrollen över de ekonomiska medel som ska finansiera klimatarbetet kommer att vara mycket viktig under de kommande åren. De fonder och institutioner som kontrollar klimatfinansieringen måste vara transparenta och påverkbara för de fattiga länderna som är mottagare av de klimatpengar som ska fördelas. Kontrollen över klimatmiljarderna måste därför vara direkt underställda den FN-styrda klimatkonventionen.