Diakonia - Människor som förändrar världen

Samah tvingas leva med minnena från kriget

I Syrien drömde Samah om att ta examen och bygga ett stort hus till sina barn. Efter flykten till Libanon har hon slutat att tänka längre än på vad hennes familj ska leva av nästa dag.

2015-10-12 Ansvarig: Lena Hansson

När det syriska upproret bröt ut studerade Samah ekonomi på universitetet. Två månader innan hon skulle ta sin examen blev hon tvungen att lämna Syrien. Libanesiska myndigheter hade bestämt sig för att stänga gränsen till Syrien och Samah förstod att det var hennes sista chans att lämna kriget.

– Jag lämnade Syrien utan någonting. Hade jag fått min examen hade jag känt att jag åtminstone hade något när allt annat är borta.

Pluggade och träffade kompisar

Innan bomberna började falla och beväpnade män intagit gatorna brukade hon ägna sina dagar åt att studera på universitetet. Hälsa på sin familj, träffa sina vänner. I det lilla cementskjul i Bekaadalen i Libanon där hon nu bor känns vardagslivet i Syrien långt borta trots att hon befinner sig alldeles intill gränsen.

– Förut brukade jag drömma om framtiden. Om att vi skulle bygga ett stort hus med en pool där barnen kunde bada. Nu ser jag inte längre än till nästa dag.

Fixa mat en utmaning

I Libanon går hennes dagar åt till det mest grundläggande. Att försöka se till att familjen har mat på bordet, vatten att dricka och tak över huvudet och att de två döttrarna och den nyfödde sonen har det så bra som möjligt.

– Att han skulle komma var ingenting vi planerade, men det var Guds vilja. Allt jag tänker på är att han ska få växa upp någonstans där det finns fred och välstånd.

Svårt att glömma hemska upplevelser

Minnena från kriget är alltid närvarande hos Samah som har svårt att värja sig från synerna efter åren på flykt i Syrien.

– Hus och byggnader går att bygga upp, men att se alla de här döda människorna framför sig. Det är ingenting man glömmer. Var jag än går ser jag de synerna framför mig, berättar hon.

Alltid rädd

Samah lämnar sällan lägret där de nu bor. Libanesiska myndigheter har flera gånger genomfört räder i lägret och fängslat flyktingar som vistas där utan uppehållstillstånd. Det Samah är mest rädd för är att de ska storma in och gripa hennes man. De senaste åren har präglats av ständig rädsla.

– Jag är trettio år. Tjugofem av dem har varit bra, de sista fem vill jag helst inte tänka på. Framtiden, den finns inte längre.

Osama hjälper flyktingarna från Syrien

Osama är en sann eldsjäl. Han minns den första dagen palestinska flyktingar började strömma över gränsen till Libanon.

– Jag började gråta. När jag åkte dit för att hjälpa till och såg dem bära på sina barn och små knyten tänkte jag på mina mor- och farföräldrars berättelser om flykten från Palestina. Jag kände att historien upprepar sig. Det är samma flykt, men år senare. 

Foto: Lina Malers

Läs mer