Diakonia - Människor som förändrar världen

Vi förlorade det enda vi har. Våra nära och kära.

Koushallaya Munda förlorade allt när cyklonen Aila drog in över sydvästra Bangladesh 2009. Hon är en av alla de som tvingats på flykt på grund av klimatförändringarna. 

2015-03-20 Ansvarig: Esther Flores Sedman

Cyklonen tog allt

Koushallaya Munda, hennes familj och många andra förlorade sina hem och ägodelar i cyklonen Aila 2009.

- Vi visste att det skulle komma en cyklon, men vi kunde inte föreställa oss att den skulle vara så stark. Vi förlorade inget värdefullt, för vi har inget sådant som guld eller pengar. Men vi förlorade det enda vi hade – vårt folk, säger Koushallaya.

Koushallaya Munda och Ashalata Munda i södra Bangladesh har tvingats fly och bygga upp sina liv och sin försörjning på nytt. För dem är klimatförändringarna något de lever med varje dag. Foto: Martina Holmberg

Hårt arbete att kunna odla marken

Koushallaya tvingades på flykt men har nu fått ett nytt hus som regeringen byggt. Diakonias samarbetsorganisation Barcik har fört samman Koushallaya med lokala småbönder och försett dem med redskap och utsäde som tål den försaltade marken.

Idag är Koushallaya i stort sett självförsörjande. Det enda hon behöver köpa på marknaden är olja, salt och ris:

- Vi arbetade dag och natt med jorden, tog bort salt ur den så att den skulle kunna odlas, berättar Koushallaya.

Den tysta, långsamma katastrofen är största hotet

Det låglänta deltaområdet i södra Bangladesh drabbas hårt av klimatförändringarna och utsätts ofta för extremväder.

Men det är inte de plötsligt uppkomna katastroferna, som cykloner, som är det värsta. Istället är det de långsamma, ständigt pågående klimatangreppen på miljön som gör det svårt att överleva och bo kvar. Med andra ord är det sådant som inte skapar sensationella nyhetsrubriker som är det som orsakar mest skada.

Varje gång det salta havsvattnet översvämmar landskapet dödas långsamt livsförutsättningarna för växter och djur. Och därmed för människor. Den näringsfattiga jordbruksmarken är så stenhård och försaltad att bara de mest tåliga växterna överlever.

Eftersom även grundvattnet tar stryk finns det ont om sötvatten. Bönderna är hänvisade till regnperioden för att bevattna sina fält. Men regnen är numera oförutsägbara och många skördar slår fel.

Dricksvatten är ett stort problem. Kvinnorna - för det är en hushållssyssla och därmed kvinnogöra - tvingas gå kilometerlånga sträckor ett par gånger om dagen, till särskilda filterpumpar för att bära hem dricksvatten.

"Vi anpassar oss"

För att skydda sig hjälpligt mot översvämningarna bygger invånarna höga vallar vid flodbäddarna och sätter husen på högre grunder. ”Vi anpassar oss”, förklarar människorna som jobbar på Diakonias samarbetsorganisation Barcik. ”Vi har alltid anpassat oss.” Ett stolt folk. Som reser sig och ständigt börjar om. Som inte har något annat val.