Diakonia - Människor som förändrar världen
Diana Miloslavich, Flora Tristan, och Eric Nilsson, Diakonia, diskuterar samhällsförändringarna i Peru. Diana säger att Peru fortfarande är ett macholand, men att kvinnornas situation har förbättrats.

Långsiktigt bistånd ger resultat

Följ med på en resa till Peru! Här har Diakonia jobbat i över 35 år. Medarbetaren Eric Nilsson har varit med sedan starten. Nu har han varit tillbaka för att se vad Diakonias arbete har åstadkommit, bland annat när det gäller kvinnors frigörelse. Med på resan var den mångårige radiokorren Lars Palmgren. Läs hans reportage här.

2017-03-31

V i är på väg till Accha, en by på 3 000 meters höjd. Det är sol, men kallt och högplatån känns öde. Här och där syns kvinnor som vallar får och samlar ved.

Husen i de små byarna vi då och då passerar ser övergivna ut.

Eric Nilsson har arbetat inom Diakonia i nästan 40 år. Han har under åren arbetat på nästan alla positioner inom organisationen, senast som Senior Advisor. Den 1 januari i år började hans nya liv som pensionär men innan dess gjorde han en sista arbetsresa till Peru. Det var också där hans Diakoniahistoria började. Eric minns hur det var när han bodde här som volontär för den svenska biståndsorganisationen UBV i mitten av 1970-talet.

– Människorna var kuvade. De vände bort blicken när man pratade med dem. Det kändes beklämmande.

Våldsamt

Det är tunga minnen som blandas med det nästan obegripliga våldet när den maoistiska gerillan Sendero Luminoso härjade på 1980- och 90-talen. Våldet drabbade även Diakonias kontor i Lima, som Eric var med om att bygga upp från mitten av 1980-talet. Han skakar sammanbitet på huvudet.

– En bomb som sprängdes i samma kvarter fick Diakonia att flytta kontoret till La Paz i Bolivia.

Andrés Loaíza, som kör bilen, nickar igenkännande och berättar att på den tiden var det livsfarligt att arbeta här.

– Men vi gjorde det ändå.

Ansvar och krav

Andrés är agronom inom organisationen Cedep-Ayllu, som har sitt säte i Cusco. Cedep-Ayllu har ända sedan 1970-talet arbetat med att invånarna i byarna ska ha kontroll över vattentillgången för att produktiviteten och odlingsvariationen ska bli den bästa. Men en central del av verksamheten är också att få byborna – både män och kvinnor – att delta mer aktivt i byns organisationer och i samhället i stort.

– Det handlar både om att ta ansvar och att lära sig ställa krav, säger Andrés. 

Journalisten Lars Palmgren i samspråk med Andrès Loaíza i Accha, Cusco. Här arbetar Cedep-Ayllu med bybornasengagemang. – Nästan 50 års arbete har gett resultat, säger Andrès.

Diakonia har stöttat Cedep-Ayllu sedan 80-talet och har på senare tid koncentrerat sitt stöd till kvinnoorganisationen Flora Tristán som ingår i dess nätverk.

Stöd till kvinnor i feodal värld

– Vi har satsat hårt på att stötta kvinnorna på olika sätt, säger Eric.

– Då, när jag arbetade här, var det nästan otänkbart att en kvinna skulle våga tala till en. Eller ens se på en. Och än mindre säga något på ett bymöte, om hon alls fick delta.

– Det var verkligen en feodal värld som inte rymde mycket hopp, konstaterar Eric.

Och det vi ser från bilen – kvinnorna med sina får och bylten – känns nästan som en bekräftelse på att det är likadant nu.

Förändringen är här 

Men så stannar Andrés bilen och plockar upp en liftare. En kvinna klädd i den vanliga vida kjolen, med huckle på ryggen och bredbrättad hatt på huvudet. Hon talar bara quechua, men hon har ingenting att göra med Erics innesbilder. Hon är varken kuvad eller underkastad. Tvärtom. Hennes muntra samtal med Andrés är en talande illustration över att minnena inte längre gäller – utom just som minnen. 

När vi släppt av kvinnan i en by längre fram berättar Andrés att hon är medlem i byrådet och har gått flera kurser i både ledarskap och kommunal administration, kurser som Cedep-Ayllu organiserat.

– Ni kommer att möta många kvinnliga ledare häruppe, säger Andrés med ett småleende. 

Och det gör vi. Både gamla och unga. Vi slås av självklarheten med vilken de hävdar sin rätt.

– Nästan 50 års arbete har gett resultat, konstaterar Andrés.

Långsiktigt bistånd skaparstarka band. Pancho Soberón, grundare av Asociación Pro Derechos Humanos, men numera pensionerad, säger »Vi var som en familj som kunde diskutera allt«.

Cedep-Ayllu är bara en av de organisationer som Eric arbetade med när han var med och startade Diakonias verksamhet i Peru. I Lima träffar vi representanter för flera människorättsorganisationer som Instituto de Defensa Legal, IDL, Asociación Pro Derechos Humanos, APRODEH, kvinnoorganisationen Flora Tristán och la Coordinadora Nacional de Derechos Humanos. Den sistnämnda är en unik paraplyorganisation där de andra organisationerna är medlemmar.

Det är känslomässiga möten. Många ”minns du?” och ”Vad hände med honom eller henne?”.

"Diakonia är som en familj"

Att Diakonia har arbetat med organisationerna i över 35 år har skapat en speciell och djup relation som sträcker sig bortom det institutionella samarbetet.

– Vi var som en familj som kunde diskutera allt, säger Pancho Soberón, en av veteranerna och grundare av APRODEH. 

Trots att Pancho har drabbats av diabetes och gått i pension kan han ändå inte sluta arbeta.

– Pensionerad, men inte bortkopplad, skrattar han.

Det är mycket som har hänt genom åren. Både framgångar och bakslag. Det slående är hur de små, ofta förföljda, aktivistgrupperna som såg dagens ljus i början av 1980-talet, nu har förvandlats till stabila organisationer med påtaglig närvaro i samhället.

Människor vet sina rättigheter

Ernesto de la Jara, en av grundarna av IDL menar att människorättsorganisationernas styrka idag hänger ihop med att människornas medvetande har ändrats i Peru.

– Det finns ett medborgarmedvetande idag, som inte fanns för 30 år sedan. Människor vet vilka rättigheter de har, och är beredda att kämpa för dem. Men när vi började arbeta var det inte alls ovanligt att möta människor som menade att polisen hade rätt att tortera, säger Ernesto och tillägger:

– Många människor, framför allt uppe i Sierran och i de fattiga områdena kring Lima, uppfattade sig helt enkelt inte som medborgare med samma rättigheter som andra. 

Han minns när militären gick in i Ayacucho 1982, utfärdade undantagstillstånd och närmare 700 människor ”försvann”.

– Och det var ingen som reagerade! När vi beskrev det hela som politiskt våld anklagades vi för att sympatisera med Sendero Luminoso!

1980- och 1990-talen präglades av kriget mellan den maoistiska gerillan SenderoLumiso och Alberto Fujimoris diktatoriska och korrupta regim. Diakonia rörde sig mellan två ytterligheter – å ena sidan anklagelser från
militären att utgöra ett slags anhängare till Sendero Luminoso och å andra sidan anklagelser från Sendero Luminoso att gå i imperialismens ledband.

– Vi visste att vi fanns på listor över människor som skulle avrättas, berättar Pancho Soberón.

– Jag vill inte på något sätt göra mig märkvärdig, men det arbete vi utförde då när vi dokumenterade, protesterade och drev rättsliga processer var under långa tider ett arbete då vi riskerade livet.

Många aktivister i människorättsrörelser och andra sociala rörelser fick också betala med sina liv.

Macorio och Julia Añete Alvarez i Accha, Cusco. Här arbetar Flora Tristán med kvinnors rättigheter och med att utbilda kvinnliga ledare och en av dem är Julia.

I kvinnorganisationen Flora Tristáns vackra hus i centrala Lima hänger en utställning om Maria Elena Moyano. Hon var en outtröttlig aktivist och vice borgmästare i sitt bostadsområde Villa El Salvador, en ökenstad söder om Lima som bildats genom en markockupation av bostadslösa.

Sendero Luminoso spred skräck

Diana Miloslavich, veteran inom Flora Tristán, har organiserat utställningen:
– Sendero Luminoso anklagade Maria Elena för att vara en broms för att det rätta revolutionära medvetandet skulle utvecklas hos Villa El Salvadors innevånare. Hon var en ”colchon”, en madrass som, enligt dem, spred illusioner om att reformismen och demokratin skulle lösa problemen. De ville därför eliminera henne, berättar Diana.

Det här var en tid när Sendero Luminoso försökte få kontroll över fattiga bostadsområden. Metoden för att få folk med sig var terror och polarisering – är du inte med mig är du emot mig.

– Och Sendero Luminoso var en organisation som inte bara hotade, utan även genomförde sina hot, säger Diana.

Den 15 februari 1992 dödades Maria Elena Moyano av Sendero Luminoso när hon, till sammans med sina två barn, deltog i en social aktivitet i Villa El Salvador.

– De sprängde sönder hennes kropp med dynamit för att riktigt förnedra hennes minne. 

Men angreppen på genuina sociala ledare blev en bumerang för Sendero Luminoso. Människor började vända sig emot dem. I många byar bildades ”rondas campesinas”, en slags självförsvarsorganisationer som ofta var helt avgörande för Senderos nederlag. Och för Flora Tristán blev Maria Elena Moyano en inspirationskälla för andra kvinnor.

Kvinnors situation bättre

– Fortfarande är Peru ett utpräglat macholand. Men det vore osant att inte erkänna att situationen för kvinnor har förändrats. Nu finns lagar som garanterar kvinnors politiska representation och lika möjligheter inom alla områden, säger Diana.

– En del menar att lagarna mest är luft. Men utan lagar är det inte mycket som kan göras, fortsätter hon.

En central axel i Flora Tristáns arbete idag är att ge stöd till de kvinnor som valts till politiska förtroendeposter på olika nivåer. Många kvinnor i den positionen utsätts för trakasserier.

– Det finns nätverk av förtroendevalda kvinnor som ger stöd och protesterar när andra kvinnor nonchaleras och mobbas av sina manliga kolleger. 

Jorge Bracamonte, ordförande i la Coordinadora Nacional de Derechos Humanos i Lima. Organisationen deltar i förhandlingar i Amazonas där flera grupperingar gått samman för att kräva att oljebolagen ska ändra sin politik och ta större ansvar för miljön.

En av de hetaste sociala konflikterna just nu pågår i Amazonas där flera grupperingar av ursprungsbefolkningen gått samman för att kräva att oljebolagen ska ändra sin politik. De vill att bolagen tar större ansvar för miljön, men framför allt att en större del av bolagens inkomster kommer samfunden i Amazonas tillgodo.

Jorge Bracamonte som är ordförande i la Coordinadora Nacional de Derechos Humanos har deltagit i förhandlingarna. 

Folk ställer krav

– Det har varit en helt annan slags förhandlingar än vad myndigheterna är vana vid. Människor har ställt krav som de inte vikit ifrån.

Krav som myndigheterna menar är oresonliga, till exempel att förhandlingarna ska föras i Amazonas och inte i Lima.

Jorge menar att situationen dels visar hur starkt det ackumulerade missnöjet är, dels att människor nu tar sina rättigheter på allvar. Men situationen visar också hur bräckliga de statliga institutionerna är.

– Förhandlingarna har avslöjat ett farligt tomrum som skulle kunna fyllas av en kraft, som Sendero Luminoso på sin tid. Det är ett tomrum fyllt av risker, konstaterar Jorge.

"Folk lyssnar på oss"

Än har inget hänt. Förhandlingarna pågår fortfarande. Och ett viktigt skäl till det är just att Jorge är där. La Coordinadora de Derechos Humanos har en stark ställning som en oberoende organisation som varken är färgad av den korruption som finns överallt i samhället eller av kortsiktiga politiska eller ekonomiska intressen.

– Vi står inte i skuld till någon, utom till de principer som ligger till grund för vårt arbete. Det vet alla. Därför lyssnar man på oss. Både de arga som protesterar och myndigheterna som försvarar sig, säger Jorge.

– Kanske kan man säga att vi, åtminstone delvis, kommit att fylla det tomrum som statens bräcklighet skapat.

Eric Nilsson nickar.
– När man tittar på det politiska spelet i Peru blir man fortfarande rätt nedstämd.

– Men, tillägger han, lyfter man blicken och istället betraktar det civila samhället så kan man inte bli annat än imponerad. Peru idag är verkligen ett annat Peru än när vi började.

Text: Lars Palmgren
Fotograf: José Carlos Pacheco