Diakonia - Människor som förändrar världen
Ett 80-tal kvinnor skrev i Leva Lika-projektet sina egna livsberättelser. De bästa publicerades i en bok. Foto: Maria Torstensson

Att skriva sitt liv

Att bryta tystnaden och sätta ord på upplevelser, bra som dåliga, är ett sätt att ge kvinnor mer makt, inflytande och möjlighet att faktiskt bli lyssnade till. Inom ramen för Leva lika-projektet, som drevs av bland andra Diakonia, skrev ett 80-tal kvinnor i El Salvador, Honduras och Guatemala sina livshistorier.

2014-02-24 Ansvarig: Lena Hansson

Kvinnorna vittnar om svåra upplevelser som tvångsgifte, våldtäkt, misshandel och barnarbete. Men historierna vittnar även om kraft att klara sig igenom svåra situationer och hur deras liv tagit en annan vändning när de valt att organisera sig.

Att skriva är en utmaning

Att skriva är en stor utmaning för de flesta kvinnorna i Leva lika-projektet. Många har bara gått några få år i skolan. De har nekats rätten att studera just för att de är kvinnor. Föräldrarna har inte velat att ”slösa” pengar på döttrarnas skolgång utan hellre satt dem i arbete i hemmet eller inom jordbruket. I Guatemala är utmaningen extra stor eftersom kvinnorna även där skriver på spanska, som inte är deras modersmål. Kvinnorna i organisationerna AIGMIM och Ixmucane talar vanligtvis mayaspråken mam och quiche hemma.

Ruz fick inte studera för sin pappa

Här nedan kan du läsa utdrag ur två Mitt Livs Novell-bidrag:

Ruz Sabel Elías, från byn El Triunfo i Honduras är 24 år och berättar att hennes pappa inte ville låta henne studera, just för att hon var kvinna.

Åren gick och vi som var kvar i hemmet var jag, min mamma och min lillebror. Pappa bestämde sig för att hitta ett jobb åt min lillebror och han började jobba som mekaniker. Men jag fick aldrig erbjudande om att få lära mig något. När min storasyster kom och hälsade på tog hon med mig till byn El Triunfo. Där såg jag skolan och sade tyst för mig själv:

– En dag så kommer jag att studera i den där fina byggnaden. Jag ska minsann få se hur det ser ut därinne.

När jag kom tillbaka hem efter besöket var jag glad, men min pappa ville inte att jag skulle få studera och sa:

- Tjejer de ska inte plugga, det slutar bara med att de blir gravida och inte lär sig någonting.

Min mamma svarade honom.

– Men låt henne få plugga, om hon vill det så gärna.

Men min pappa bara fortsatte att säga nej.

Jag grät inombords, det kändes som om jag inte hade någonting, som om jag vore helt värdelös. Jag kände mig sårad och ledsen, jag vara bara tyst, sa ingenting och gjorde ingenting, utan grät bara i tysthet.

Först efter att hennes pappa dött fick Ruz Sabel Elías möjlighet att studera. Idag är hon utbildad lärare.

Reyes blev våldtagen

Reyes Magdalena Lux Botón,29 år, från Guatemala, skriver om hur hon vid åtta års ålder fick sluta skolan tidigt för att hjälpa sina föräldrar med att arbete på kaffeplantage. Och om hur hon blev utsatt för en våldtäkt på väg hem från marknaden där hon sålde grönsaker, och sedan födde en dotter. Men Reyes Magdalena berättar även om hur saker förändrades sedan hon gick med i Diakonias samarbetsorganisation Ixmucane.

Sedan jag började i organisationen har jag lärt mig om kvinnors rättigheter och sexuella rättigheter . Om jag hade vetat det jag vet nu skulle jag ha kunnat förhindra oönskade graviditeter och jag hade anmält våldtäkten jag blev utsatt för, men tidigare kände jag bara rädsla, skam och ilska eftersom mina egna föräldrar inte trodde på mig.

Idag, i och med att jag har fått veta mina rättigheter, har jag övertygat mina föräldrar som nu tror på mig och respekterar mitt beslut att delta i kvinnogruppen i Ixmukané.

Läs mer om Reyes här.